söndag 19 augusti 2012

Huánghua

Buss i två timmar och sen minivan i ca 40 minuter genom ett otroligt landskap slutade med att vi klev av vid en stor blå skylt som det stod "This part of the Great Wall is not open for the public" på. Lite  YOLO-talk senare och alla hade köpt en schysst hatt var. Vi var redo. 

Trodde vi. Tre "quai" senare och lite bergsklättring så behövde vi plötsligt klättra upp för en flera meter hög stege och sen KRYPA IN i ett litet håll i väggen och voilá! Jag är inte så där mucho för att klättra, speciellt halvtaskiga stegar, men jag lyckades övertyga mig själv med ett "Det blir bara lättare efter det här"-tänk (jag hade fel) och att jag inte skulle behöva övervinna några fler fobier (jag hade fel). 

Men sen var vi där, vi var på den kinesiska muren, och man kunde inget annat göra än att njuta av upplevelsen och omgivningen. Och det bästa av allt var att det var helt folktomt. Vi hade muren helt för oss själva. 

Ok, helt själva var vi faktiskt inte...utan vi fick faktiskt betala (eller snarare alla andra för att jag vägrade klättra upp för ännu en stege) en random man som bara dök upp från ingenstans. Varför? För att vi hade lånat hans stege. Derpmode activated. 

När vi hade slitit oss upp till den högsta punkten (som vi kunde ta oss till) stannade vi för att hämta andan, samla krafterna och njuta av det otroliga landskapet. Vi blev kvar där ett tag, eftersom vi inte visste om vi skulle slukas av regnstormen som precis passerade oss, men också för att Daniel och Oscar skulle gå på upptäcktsfärd och avgöra hur stor lutning det faktiskt var på backen som var nästa del. Anna och jag spelade in lite "hej bloggen"-klipp. 

Oooooooch slutsatsen var att det var ungefär 45 grader. Asså...min första tanke var "kill me now" men efter några djupa andetag och insikten att det kanske inte var så farligt började vi vårt nästa äventyr neråt. 

Grejen var att den här delen av muren hade inte renoverats, så alla trappor hade kollapsat och gjorde det betydligt svårare att gå ordentligt. Anna förevigade min monolog samtidigt som jag tog ett steg i taget precis i början. Det var ungefär då jag tänkte "Ok, jag hade fel i om att det skulle bli lättare - men svårare än så här kan det ju inte bli!" 

Jag hade fel - igen. En stund senare, kanske halvvägs ner, märkte vi att trapporna bara "försvann" framför oss och istället var det bara ett fall på tre meter ner till nästa del av muren som var intakt. Nu var det dags att ta fram alla klättrar-skills! Btw, converse funkar utmärkt. 


Ungefär här bestämde vi oss för att vända. Dels för att vi hade bestämt en tid med vår chaufför, men också för att nästa del var täckt av buskar och annat grönt. Vi kunde ju inte (eller snarare vi ville inte) klättra tillbaka samma väg, så vi "gick ut" och följde en liten stig tillbaka till en önskad del av muren. Några höger/vänster-svängar senare och vi bemöttes plötsligt av en bekant - nämligen den konstiga mannen som krävde pengar av oss tidigare! Den här gången ville han ha pengar för att vi hade "promenerat genom en privat trädgård och kompensera för all potentiell skada till växterna som vi gjort". Vi betalade och gick vidare. 

Sen njöt vi av ännu en mat/dryck-paus och var otroligt glada över hur dagen blev. Det sammanfattar ungefär vår resa till Huánghua.

Foto: Arad Hosseini
Hasselblad 503CW / Kodak Ektar 100 & Fuji Pro 400H
Kinesiska muren (Huánghua), Kina

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar