torsdag 21 juni 2012

Och plötsligt föll allting på sin plats


Sen så blickar man tillbaka och tänker på hur konstigt och...främmande det var, den där känslan av att ingenting går som man vill. Att ständigt behöva kämpa och aldrig ge upp, att efter varje försök ställa sig upp igen och ge sitt bästa. Och sen så var ens bekymmer, ens gamla bekymmer, inget mer än texter och tankar på en blogg. Känslor som upplevs som främmande, men som påminner mig om varje minut av resan hitom alla gånger jag ville sluta kämpa och ändra på min dröm, om tuffa, kanske lite skoningslösa, kvällar som jag var tvungen att ta mig igenom och farliga stunder då alla drömmar kunde slängas iväg och glömmas - men inte en enda av dem stunderna inträffade.

Kanske inser jag nu lite i taget innebörden av det hela och hur läskigt nära jag var på att ge upp. Att det hade gått så långt att en del av mig hade blivit lite övertygad att bara...släppa taget. Istället så löste allt sig, alla problemen försvann och plötsligt föll allting på sin plats.

En sista tanke om det som hänt. Nu blickar jag framåt för att ge allt.

Foto: Arad Hosseini
Nikon D90

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar