onsdag 6 juni 2012

Imorgon kan allt ändras



Skrivet 05/06/2012:
Ikväll så tror jag faktiskt att jag vågar hoppas 
På allt det ska gå bra
På att allt kommer lösa sig
Och att det jag gjort kommer vara tillräckligt
När jag läser det här igen så kommer det hela vara över
Och jag kommer stå på en av två vägar: den ena är vägen som jag så länge velat vara på, och den andra är vägen som förr eller senare leder till den första.
Ikväll hoppas jag
Imorgon kan allt ändras.

Skrivet 06/06/2012:
En efter en ropade dem upp namnen på folk som var "direkt" antagna och inte behövde göra en intervju.
Och mitt bland alla 73 personer satt jag, med blicken nere på mina händer. Jag rullade tummarna, i mitten av "ceremonin".
Jag var nervös.
25 personer skulle ropas upp - jag var säker på att mitt namn inte skulle nämnas.
Och mina tankar började cirkulera runt ämnen såsom "Vad gör jag om det här inte funkar? Försöker jag igen eller försöker jag med något annat?" samtidigt som jag inte kunde låta bli att föreställa hur mitt namn ropades upp.
Men det var då jag insåg att jag faktiskt inte hade föreställt mig det, utan professorn som höll i namnlistan hade verkligen sagt "Hosseini Aliabad, Seyed Arad"
Synen blev suddig, mitt huvud började jobba i ett helt annat tempo - hade jag verkligen hört rätt?
Väl framme vid podiet skakade jag hand med massa, och jag minns faktiskt inte vad som hände i flera sekunder.
Allt är nämligen helt blankt fram tills jag hade satt mig ner igen, men då höll jag ett diplom i mina händer som tydligen skulle ändra allting.
Kanske gjorde jag rätt i att inte skrika allt vad jag kunde just då, något jag senare skulle göra när jag ringde föräldrarna, men jag kände ändå hur mina händer skakade och jag knappt kunde tro vad som hade hänt.

Sen...nu...känner jag ett otroligt lugn. Något jag aldrig tidigare upplevt. Som om all ångest, alla försök som slutade med ingenting, alla kvällar då jag bara satt och undrade om saker och ting verkligen skulle lösa sig eller stunderna jag nästan gav upp och ville försöka annat - ALLT var borta. Nu finns det bara en lättnad, en tyst men ändå uttrycksfull glädje kvar och en energi för att ge järnet.

Och jag insåg när jag satte mig i bilen att min dröm, efter all denna tid, har blivit verklighet.

Troligtvis kommer jag aldrig att glömma bort den här dagen, 06/06/2012. Dagen då allt ändrades och löste sig. Dagen då jag äntligen hade lyckats och tog ett steg närmare min dröm. Dagen jag blev antagen till läkarutbildningen i Polen.



6 kommentarer:

  1. Grattis Arad, det har du verkligen förtjänat! :D Nu förväntar jag mig gratis sjukvård livet ut ^^!

    SvaraRadera
  2. Fint Arad!!!!! Och fina bilder!!!!! Grattis till dig!!!

    SvaraRadera
  3. Åh Arad GRATTIS vad du är bra!!!!!

    SvaraRadera
  4. Tack tack tack Ebba!! :) :D

    SvaraRadera