fredag 29 juni 2012

"William gud va kul, hej!"

2 kommentarer

Vet inte varför jag inte delat med mig av det här tidigare, men när man väl börjat kolla så kan man inte sluta skratta!

"William gud va kul, hej!"

tisdag 26 juni 2012

Om midsommarhelgen och jakten på den icke-existerande pizzadegen

0 kommentarer

Midsommarhelgen blev fylld av fina ögonblick, allt från att vara med Nicole och hennes familj, till picknick med ett helt gäng vid Sätra Äng, planer för hembakad pizza som slutade med att vi beställde när varken Hemköp eller Ica sålde pizzadeg, "Lord of the Rings"-risk och Spanien-Frankrike. Veckan fram tills midsommaraftonen var också "space:ad" på sitt sätt, speciellt när jag klarade min uppkörning (ännu en bit som föll på sin plats). Och kanske är det inte så skumt egentligen, när man tänker efter, att om bara några dagar kommer jag att vara i Beijing och efter flera månader få chansen att säga hej till Daniel och Oscar igen. Inte nog med det, utan dagen efter jag landar kommer Anna att flyga till Beijing för att göra oss sällskap.

Min macbook har fått genomgå ännu en total ominstallation, min Hasselblad förbereds inför resan till andra sidan världen och den lilla tanken att när man kommer hem så kommer det plötsligt vara augusti och bara några veckor kvar tills plugget börjar är kanske lite, bara lite, skrämmande. Men ännu mer taggat.

Foto: Arad Hosseini
Nikon D90

lördag 23 juni 2012

torsdag 21 juni 2012

Och plötsligt föll allting på sin plats

0 kommentarer

Sen så blickar man tillbaka och tänker på hur konstigt och...främmande det var, den där känslan av att ingenting går som man vill. Att ständigt behöva kämpa och aldrig ge upp, att efter varje försök ställa sig upp igen och ge sitt bästa. Och sen så var ens bekymmer, ens gamla bekymmer, inget mer än texter och tankar på en blogg. Känslor som upplevs som främmande, men som påminner mig om varje minut av resan hitom alla gånger jag ville sluta kämpa och ändra på min dröm, om tuffa, kanske lite skoningslösa, kvällar som jag var tvungen att ta mig igenom och farliga stunder då alla drömmar kunde slängas iväg och glömmas - men inte en enda av dem stunderna inträffade.

Kanske inser jag nu lite i taget innebörden av det hela och hur läskigt nära jag var på att ge upp. Att det hade gått så långt att en del av mig hade blivit lite övertygad att bara...släppa taget. Istället så löste allt sig, alla problemen försvann och plötsligt föll allting på sin plats.

En sista tanke om det som hänt. Nu blickar jag framåt för att ge allt.

Foto: Arad Hosseini
Nikon D90

lördag 16 juni 2012

fredag 15 juni 2012

Varje dag vaknar jag och tror att det hela var en dröm

0 kommentarer

Inga fler sömnlösa kvällar. Ny kreativitet, inspiration, en ny syn på nästan allt och glädje, glädje glädje. Tupplurar. Pirrigt lite då och då. Kvällspromenader i Stockholm som får mig att inse att jag snart kommer befinna mig i en annan stad, något jag förut aldrig tänkt på eftersom jag alltid, på något konstigt sätt, känt att jag kommer vara här. Plötsligt inser man att staden man växt upp i inte längre kommer vara staden man vaknar upp i. Men ändå så känner jag ett lugn. Ett totalt lugn.

Foto: Arad Hosseini
Nikon D90

söndag 10 juni 2012

The cake side

1 kommentarer

Bild från förra helgen då Kevin och Cecilia bjöd på en hembakad "Darth Vader kaka" - en stor succé!  Dessutom blev det massa lördagsdrinkz, nostalgifyllda ögonblick, "Call me maybe", sing-offs och chips.

Foto: Arad Hosseini
Instagram 

fredag 8 juni 2012

Rain / Don't break

0 kommentarer

"There is no maybe. All the maybes should go to trash because it's very instant, a presence, a moment - it's there."
- Henri Cartier-Bresson

Photo: Arad Hosseini
Hasselblad 503 CW / Ilford Delta 3200 (pushed 6400)

onsdag 6 juni 2012

Imorgon kan allt ändras

6 kommentarer


Skrivet 05/06/2012:
Ikväll så tror jag faktiskt att jag vågar hoppas 
På allt det ska gå bra
På att allt kommer lösa sig
Och att det jag gjort kommer vara tillräckligt
När jag läser det här igen så kommer det hela vara över
Och jag kommer stå på en av två vägar: den ena är vägen som jag så länge velat vara på, och den andra är vägen som förr eller senare leder till den första.
Ikväll hoppas jag
Imorgon kan allt ändras.

Skrivet 06/06/2012:
En efter en ropade dem upp namnen på folk som var "direkt" antagna och inte behövde göra en intervju.
Och mitt bland alla 73 personer satt jag, med blicken nere på mina händer. Jag rullade tummarna, i mitten av "ceremonin".
Jag var nervös.
25 personer skulle ropas upp - jag var säker på att mitt namn inte skulle nämnas.
Och mina tankar började cirkulera runt ämnen såsom "Vad gör jag om det här inte funkar? Försöker jag igen eller försöker jag med något annat?" samtidigt som jag inte kunde låta bli att föreställa hur mitt namn ropades upp.
Men det var då jag insåg att jag faktiskt inte hade föreställt mig det, utan professorn som höll i namnlistan hade verkligen sagt "Hosseini Aliabad, Seyed Arad"
Synen blev suddig, mitt huvud började jobba i ett helt annat tempo - hade jag verkligen hört rätt?
Väl framme vid podiet skakade jag hand med massa, och jag minns faktiskt inte vad som hände i flera sekunder.
Allt är nämligen helt blankt fram tills jag hade satt mig ner igen, men då höll jag ett diplom i mina händer som tydligen skulle ändra allting.
Kanske gjorde jag rätt i att inte skrika allt vad jag kunde just då, något jag senare skulle göra när jag ringde föräldrarna, men jag kände ändå hur mina händer skakade och jag knappt kunde tro vad som hade hänt.

Sen...nu...känner jag ett otroligt lugn. Något jag aldrig tidigare upplevt. Som om all ångest, alla försök som slutade med ingenting, alla kvällar då jag bara satt och undrade om saker och ting verkligen skulle lösa sig eller stunderna jag nästan gav upp och ville försöka annat - ALLT var borta. Nu finns det bara en lättnad, en tyst men ändå uttrycksfull glädje kvar och en energi för att ge järnet.

Och jag insåg när jag satte mig i bilen att min dröm, efter all denna tid, har blivit verklighet.

Troligtvis kommer jag aldrig att glömma bort den här dagen, 06/06/2012. Dagen då allt ändrades och löste sig. Dagen då jag äntligen hade lyckats och tog ett steg närmare min dröm. Dagen jag blev antagen till läkarutbildningen i Polen.