lördag 16 april 2011

Day 26/365 - Right place at the right time

Har ni någonsin tänkt på hur varje beslut, som kan verka osammanhängande, fört er till en viss plats i ett specifikt ögonblick? Och sen möter/händer något som ni inte var planerat? Eller asså...det blev så mycket bättre på engelska:

Ever thought about how a combination of seemingly random decisions can get you to a certain place at a certain time? And then meet someone you didn't expect to meet?

Det är visserligen inte något nytt ämne, men det hände mig igår.

Skulle till Marcus 18:30, slutade 17:30. Johan smsade och vi höll på att diskutera mat, men det blev inte av eftersom folk bangade... Jag satte mig på bussen på väg till östra, Anna var på telefon, och försökte bestämma om jag skulle 1) äta ute 2) åka hem och äta och bli lite sen. Jag bestämde mig för att åka hem.

Väl hemma lagade jag en snabb middag, nudlar och köttbullar - det funkar faktiskt! Kl 18:52 stod jag och väntade på roslagsbanan som gick 19:02. Jag övervägde tunnelbana. "Ja, det får bli tunnelbana, åker ju roslagsbana varje dag iaf" tänkte jag och började traska till Danderyds sjukhus. Då märkte jag det där trädet som jag fotade för någon dag sen "No fate but what we make"-trädet, som hade blivit avsevärt mycket grönare sen sist. "En fin 365-dagars bild" sa jag och började fotografera.

Sekunder senare stannade en röd bil bredvid mig och tutade. Jag hörde det, trots musiken i mina hörlurar, och vände mig om för att se två glada figurer vinka. Det var Hanna och Adam! Efter de hade stigit ut ur sin bil, vi hade kramats och pratat om hur de hade sett mig stå där och fota så kom jag på idén att fota dem för 365 istället! En kort 30-sekunders photo-shoot senare fick jag bilden jag ville ha, med Adams coola klocka och deras glada energi förevigad i bilden. Vi pratade lite till, planerade nästa träff och sa adjö. Jag fortsatte min promenad mot Danderyd men stannade efter några meter, kollade på klockan och såg att det bara var två min kvar tills tåget gick. Jag vände mig om för att gå till roslagsbanan med ett leende.

När jag började lyssna på musiken igen hade låten jag lyssnat på tagit slut och istället spelades "Det snurrar i min skalle", en låt som för alltid kommer påminna mig om Alex, Adam, Niclas och mitt knasiga rum i Kenya.

Sekunder senare kom tåget, och jag tänkte "Livet är verkligen oförutsägbart. Tänk om jag hade skippat middagen hemma? Eller tagit en buss från jobbet?" samtidigt som jag steg på roslagsbanan.

Foto: Arad Hosseini

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar