lördag 5 juni 2010

Studenten

















"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenteeeeeeeeen. Fyfan vad vi är bra!"

I slutet av ettan såg jag några bilder som treorna hade tagit på studentdagen. Jag såg hur roligt de hade och tänkte "Det är en evighet innan vi kommer ta studenten." En speciell bild, som är tagen på väg till Änglagaraget, kommer jag alltid minnas. Igår, när vi promenerade på samma väg, insåg jag att det faktiskt var vår tur. Tänk, nu har vi faktiskt tagit studenten...(!)

Det är faktiskt ganska svårt att beskriva en studentdag, för det händer så mycket. Man inser inte riktigt då att det faktiskt är en av de sista gångerna man som 3or kommer träffas och umgås. Man delar studentmössor, ber folk skriva om minnen, fotograferas tillsammans, kanske ber om att få ta en hoppbild (thumbs up). Min studentdag såg precis ut så, innan studentlunchen. Jag hörde hur folk viskade mitt namn när priset för God Kamrat skulle delas ut, de som satt längst fram hade sett kuvertet med mitt namn på, men jag var fortfarande övertygad om att priset inte skulle gå till mig. Men någonting hände när nomineringarna lästes upp...jag kände hur alla 3 åren "flashade" förbi mina ögon. Alla minnen, skratt, tårar, människor, allt. När jag hörde "Det är inte utan anledning som vi alla kallar honom för Mr. Happyface" slog verkligheten till och jag höll på att gråta.

Hade jag åkt tillbaka i tiden och träffat mig själv i 9an, berättat att om 3 år kommer jag få priset för God Kamrat eftersom jag har fått så många underbara vänner så hade jag aldrig trott på mig själv. Vem förväntar sig att gå från typ 4 vänner till oändligt många fler på bara 3 år?

Resten av dagen var fantastisk. Kanske drömlik. Flaket ägde sönder, även fast vår iPod dog precis utanför Norrängsgården (tur att vi hade en reserv-iPod!) och det var så roligt när folk fortsatte dansa, tagga, ha kul när all dricka tog slut (ler)

Mottagningen var persisk! Tillsammans med underbara människor kunde jag äntligen andas ut, dagen hade passerat felfri (bortsett från musiken - men det löste ju sig!) och jag kände ett lugn som tog över. Tack tack tack för att ni kom!

När Daniel, Alice och jag gick till slutskivan insåg vi att "This is it", sista gången vår årskulle festar och har roligt tillsammans. Kanske var det därför folk verkade ha lite svårt att lämna, även fast de var trötta. För man insåg att när man väl hade lämnat slutskivan hade man officiellt lämnat VRG och sista gemensamma träffen bakom sig.

Sist men absolut inte minst så är Philip, Johan och Gustavs musikaliska framträdande, Richards tal om att vara en individ och lärarnas låt de sjöng för oss inspelade och förevigade!

Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men istället ska jag göra en film, och en lista, om våra 3 år på VRG. Jag ska det. För jag älskar (och saknar!) er.

Jag säger inte hej då (cause I hate saying goodbye) utan jag säger lycka till tills vi ses igen :)

Foto: Arad Hosseini, Caroline Ö Johnsson & Erik Hong

2 kommentarer:

  1. arad vad gillar du mitt electrohopp? :D synd bara att jag blir ägd av mössan, borde haft den i andra handen ;P

    SvaraRadera
  2. äsch, det är en del av "the awesomeness" ;)

    SvaraRadera