torsdag 3 september 2009

En underlig dag

Idag skulle jag ta bussen till stadion. Bussen stod vid hållplatsen så jag bestämde mig för att chansa och slängde longboarden framför mig och hoppade på den, aka en "jump start". Dörrarna stängdes precis när jag kom fram, men jag lyckades få chaufförens uppmärksamhet och blev förvånad när han snällt nog öppnade dörren istället för att ignorera mig och gasa... Jag har inte skaffat ett nytt sl-kort, och mitt sommarkort gick ut 31:a augusti, så jag hade ingen biljett utan tog ut mobilen för att köpa sms biljett. Jag visste liksom inte riktigt om jag fortfarande var i zon-A... utan frågade chauffören, men han svarade inte på min fråga utan började istället fråga mig varför jag åker bus när jag har en longboard. Jag, lite förvånad fast på ett bra sätt (!), svarade att jag kände mig lite lat idag och såg bussen. Han fortsatte köra och kolla på mig och min bräda, men verkade inte helt nöjd med svaret jag hade gett honom. Det fanns ett slags "lugn" över honom... jag trodde ett tag att jag kände igen honom från någonstans. Han sa att jag borde åka longboard istället för att ta buss och höll blicken på vägen. Fortfarande inget svar på vilken zon vi var i. En "ta-bort-den-där" rörelse från hans sida mot min mobil signalerade att jag skulle lägga ner den. "När jag var i din ålder brukade jag åka flera kilometer på en sån!" sa han stolt. "Jo men man blir trött när det är långa avstånd." svarade jag, men han accepterade inte den ursäkten. "Äsch, du måste träna och bli stark!" han log och sa inget mer utan vände sig mot vägen. Jag satte mig ner. Plötsligt förstod jag hur vänlig han hade varit, och vad som hade hänt. En sekund kändes det som om jag var hemma... Det var först då jag märkte att han lyssnade på radio, det var inte svenska utan ett språk jag kände igen mycket väl. "Emroz dar shahre Tehran..." Han lyssnade på persisk radio.

Det var då det slog mig.

4 kommentarer:

  1. Haha vi iranier e fan d skönaste! for all the persians out there, dasse balaaaaaa!

    SvaraRadera
  2. Fan va bra du skriver. Du har lite författare i dig. Men slutet... neeeejee!

    jag såg inte "Det var då det slog mig." först och jag önskar att jag aldrig hade sett det.
    //Strykbringer

    SvaraRadera
  3. dasse balaaaaaaaaaa!

    tackar tackar för komplimangen, skrattade ganska mycket när jag läste din kommentar eftersom jag hade en känsla av att just DU skulle kommentera på just DET ;) men jag lovar, inget sånt nästa gång!

    SvaraRadera